Ing-Marie och Erik träffades när hon gick sista terminen på lärarhögskolan i Stockholm.

–Erik dök plötsligt upp i mitt kök. Jag delade en lägenhet i innerstan med en annan tjej, och han var där för att hälsa på henne och hennes kille. Jag och Erik blev ett par och på den vägen är det, säger Ing-Marie.

När Erik skulle ta Lapplandspilen hem, blev hon mäkta förvånad.

–Vad ska du dit upp att göra? undrade jag. Då trillade polletten ner, jag hade blandat ihop det med Lysekil, men han var inte någon salt pojke från västkusten, skrattar hon.

Förutom det delade musikintresset var Erik konstnärligt lagd och jobbade som snickare.

–Han var ett riktigt fynd! tyckte till och med mina skeptiska föräldrar, ler Ing-Marie, som tidigt skolats in musiken via Adolf Fredriks musikklasser.

Ett nytt äventyr

För Ing-Marie som aldrig hade satt sin fot norr om Gävle, var flytten norrut ett riktigt äventyr. Via olika vikariat i byar kom hon snabbt in i läraryrket och fick anställning på Rusksele skola där hon blev kvar i tio år.

–Det var något nytt och jag fick stor frihet. Vi hade mycket teater och anlitade skådespelare från Skellefteå och Umeå som hjälpte oss med olika uppsättningar. Vi hade sökt statliga pengar och regeringens kulturutskott kom på besök.

–De var trötta efter resan så jag bestämde mig för att muntra upp dem. Det blev tårta och kaffe och skratt, och efteråt tackade de mig hjärtligt. Ett fint minne, berättar hon.

Så småningom fick hon jobb på musikskolan, som fostrat många musikaliska talanger, och Per ”Ruskträsk” Johansson var en av eleverna.

–Han tyckte jag såg ”eljest” ut, med långkjol och långt hår, minns hon och skrattar.

Nuförtiden känner hon sig inte så eljest, men att komma som nybakad lärare som haft praktik i invandrartäta Rinkeby till en liten skola i Umgransele var förstås en kulturkrock.

–Många elever pratade bred bondska. Några gissade att jag kom från Lycksele, andra Umeå. Stockholm fanns nog inte ens i deras begreppsvärld.

Hon fick också lära sig hälsa på folk hon mötte, även de hon inte kände, och hon blev tidigt varse att folk hade koll på en.

–Jag rökte, vilket jag inte var särskilt stolt över. Om jag inte köpte mina vanliga cigaretter i affären kunde kassörskan fråga om jag inte hade glömt något, minns hon roat. Men nu har jag vant mig och tycker det är en fördel.

Musikskolan en kulturspridare

–Musikskolan uppskattar jag mycket. Inte bara att eleverna lär sig något, men också hur den bidrar till kulturen. Musikintresserade människor kommer hit och jobbar och går på konserter. Utan musikskolan hade jag nog tvingat Erik härifrån. Båda våra barn har varit engagerade där och det är jätteviktigt att den får vara kvar på en liten ort.

Ing-Marie läser gärna böcker och var under 80-talet drivande för det nya biblioteket på MB. Hon ägnar sig också åt körsång och promenader.  

–Alltid träffar man någon att prata med. Ett kul pensionärsnöje.

Sonen och dottern är sedan länge utflugna ur villan på Södermalm. Istället för eleverna träffar Ing-Marie gärna barnbarnen. Även om dottern med ett tvåårigt barnbarn bor i Schweiz, ses de så ofta de kan.

– Vi var nyss i Schweiz och hälsade på. I sommar ska vi hälsa på sonen och barnbarnen i Falun, sedan får vi se.

Tre bra saker om Lycksele:

Nära är ett ord jag ofta återkommer till. Det är nära till allting. Ska jag utomlands är det tio minuters bilresa till flygplatsen.

Lugnet uppskattar jag mer och mer.

Musikskolan är det bästa med Lycksele, förutom min familj förstås.