Det var kärlek vid första ögonkastet. Så beskriver My sitt förhållande med Lycksele som startade i en stuga på First Camp Ansia.

– Jag kom för första gången upp den 4 juni och möttes av sagolika ljusa sommarnätter, jag bodde i en campingstuga med utsikt över älven. Jag minns att jag satt på altanen och bara tänkte ”wow”, det var som en semester att komma hit och jobba, berättar My.

Men om vi backar bandet lite så jobbade hon på Helsingborgs lasarett och vantrivdes med arbetssituationen och klimatet där.

I Lycksele stod folk med öppna armar och tog hand om mig

– Jag har funderat en hel del på varför jag kände mig så hemma direkt i Lycksele. Jag tror det har att göra med kontrasterna jag upplevde i mitt liv just då med en tuff arbetskultur i Helsingborg och här var det precis tvärtom – folk stod med öppna armar och tog hand om mig som var ny, säger My.

Det var en kompis i Helsingborg som kom med förslaget att hon borde kolla upp det här med bemanningsföretag och försöka komma bort från den nuvarande arbetsplatsen. Bara för att få ett avbrott.

Sagt och gjort, My ringde upp ett bemanningsföretag som återkom med ett jobbförslag: ”vi har ett uppdrag som sjuksköterska i Lycksele i två veckor”. My svarade:

– Var ligger Lycksele?

– Det var rena slumpen. Mitt förhållande till Norrland var obefintligt och inställningen har hela tiden varit att där uppe i mörkret kan jag inte bo. Det har jag fått äta upp många gånger sedan dess, det är ju här uppe man ska vara, säger My.

När de två veckorna var slut frågade chefen om hon kunde tänka sig att fortsätta och på den vägen är det.

Trygghet är viktigt för mig men friheten viktigare och det känner jag här!

– Efter en tid tog jag en anställning hos Lycksele kommun som timanställd och skaffade en lägenhet i centrala Lycksele. Det blev ett perfekt upplägg, trygghet är viktigt för mig men friheten viktigare och det känner jag här.

My är född och uppvuxen på Öland och har fortfarande kvar ett hus där som hon reser ner till med jämna mellanrum.

– Jag vill ha en fot där nere, min syster och mina föräldrar finns där och några barndomsvänner så det här upplägget passar mig perfekt. Jag får det bästa av båda världar, menar hon.

I Lycksele stötte hon tidigt på kollegan Ronny Lidberg som My beskriver som en perfekt ambassadör för Lycksele.

– Han tog på sig att introducera Lycksele för mig och bekantskapskretsen, eftersom han känner allt och alla så blev det den perfekta vägen in i samhället. Som kommunsköterska träffar jag också många anhöriga och anställda och det har också hjälpt till.

Varför tror du att du kände dig hemma i Lycksele?

– Ja, vad är det som gör att man känner sig hemma? Jag har tänkt en del på det men inte riktigt kommit underfund med det ännu. Jag tror det är flera olika saker, stora som små. Som att jag går till Apoteket och behöver hjälp med något ärende. Då ringer personalen några samtal och gör det lilla extra för att det ska fungera, det blir inte så fyrkantigt och det är väl så det ska vara. Det ska vara enkelt att leva, säger My.

Ett tillåtande och accepterande klimat

– Jag tycker också att man har överseende med varandra här, det är ett tillåtande klimat. Okej, det är en mindre ort och ”alla vet allt om alla” men accepterar ändå varandra. Det är min uppfattning och då har jag ändå bott på en del platser i Sverige. Jag bodde i Stockholm i 15 år och trivdes också, men nu vill jag ha det här livet, menar hon.

Hur fungerar det att vara timanställd sjuksköterska åt kommunen?

– Jag trivs jättebra! Jag jobbar mest på Skytten, Maskrosen och inom LSS-boende. Nu har jag varit stationerad två år i rad på gruppboendet Maskrosen. Min chef Jennie har placerat mig där jag behövts och jag gillar friheten med det. Det gör att jag kunnat åka till Öland när jag velat, vilket i sin tur gör jobbet roligare och att jag längtar tillbaka hit, säger My.

Vad är det du brukar längta tillbaka till?

– Det är gemenskapen och kollegorna. Vi är ett tajt gäng och ser även till att umgås lite utanför jobbet och hjälper varandra med olika saker när det behövs. Jag älskar också snön och vintern här uppe, jag blir som ett barn på julafton när det snöar, säger My och skrattar.

En annan bidragande anledning är förstås att My på senare tid även träffat kärleken i Lycksele.

– Det känns såklart jätteroligt, han jobbar också inom vården. Vi hänger mest här i Lycksele, det finns ju en kultur av att gå ut och äta middag på stan och det gillar vi. Då och då tar vi oss till Hemavan och åker skidor. Jag tycker bara det är kul att åka runt och se mig omkring. Jag får en sådan fantastisk känsla när jag flyger upp från Stockholm och det lilla planet sveper fram över skogslandskapet. Man lever livet på riktigt här uppe och tramsar inte runt om en massa småsaker. Även om det är 35 grader kallt så hjälper folk varandra, jag tror det ligger i folks dna, säger My.

FAKTA/DET HÄR ÄR MY

Namn: My Eriksson.

Ålder: 45.

Bor: Centrala Lycksele och Öland.

Familj: Särbo, mamma, pappa, en syster, två bröder och syskonbarn.

Intressen: Människor.

Läser helst: Böcker av Katarina Wennstam, Jens Lapidus och Denise Rudberg.

Tittar helst på: Dokumentärer och thrillers.