Riksintresse för naturvård

Urvalet av områden av riksintresse för naturvård görs av Naturvårdsverket i samarbete med bland annat länsstyrelserna och kommunerna. I Lycksele är 15 områden avgränsade som riksintresse för naturvård enligt MB kap 3:6, och ska representera huvuddragen i svensk natur, belysa landskapets utveckling och visa mångfalden i naturen.   

Cirka 15 km nordväst om Lycksele tätort ligger Sik-, Ändlösta- och Stormyran, vilka tillsammans bildar ett för regionen ovanligt stort våtmarkskomplex. Myrkomplexet ligger cirka 260 meter över havet och sträcker sig från Ytter-Busjön i söder till Stor-Holmträsket i norr. Avvattningen sker åt nordnordväst via Sikbäcken. Ett flertal våtmarkstyper återfinns i området. Här finns mer eller mindre tallbevuxna mossar med tydliga kärrdråg och vackra gölsystem. Talldominerade sumpskogar finns utmed Sikbäcken och ett stort välutbildat flarkgölsystem i en blandmyr med mossesträngar och ett stort blött topogent kärr med restsjöar samt genomkorsande vattendrag. 

Altarliden är ett berg med två toppkalotter och mycket varierande skogsbestånd. Den södra delen består av rakt brandpräglad tallskog medan den norra hyser delvis urskogsartad granskog. Sluttningarna är genomgående produktiva och kläds av yngre granskog med stort lövinslag. Södra toppen täcks av delvis grov gammal tallskog av kråkris-ljungtyp. De övriga delarna är grandominerande med frisk blpbärsristyp i fältskiktet. Området är mycket lite kulturpåverkat och innehåller rikligt med torrträd, brutna stubbar och lågor.

Rävliden är ett skogsområde som drabbades av en brand under andra hälften av 1800-talet. Efter branden har skogen lämnats helt orörd, vilket gör skogen till en mycket ovanlig naturtyp. Efter branden utvecklades skogen till en så kallad lövbrännam en lövträdsdominerad succession efter brand. Det tidigare mycket stora björkinslaget håller på att bytas ut mot gran. Skogen är homogen och beskrivs numera bäst som granskog av frisk blåbärsristyp i lidläge med ett stort inslag av björk. Det finns enstaka äldre granar av överstådartyp, som överlevde branden. I övrigt är beståndsåldern 100-125 år.

Lycksabäcken är en bäck som omges av deltan och dyner och avvattnar Lycksamyran via Lycksträsket till Umeälven. Söder om Norrbybergsvägen rinner bäcken först genom ett område med dödismorän. Ner mot Mettjaur finns ett stort område med omfattande isälvserosion med grova isälvssediment. Här finns också grusvittrade block av Revsundsgranit. Framför det drumliniserade Mörttjärnberget, strax norr om bäcken, finns välformade vattenfyllda proximala tråg, skapade av glacial erosion. Den kraftiga isälvserosionen fortsätter ner till Åtjärnen och nedanför tjärnen ansluter dräneringsrännor både från norr och söder till Lycksabäcken.

Storbacken är ett skogsberg med en brant nordostsida med en för regionen rik växtlighet. Det är basiska bergarter i form av vulkaniter, som är orsaken till områdets rika växtlighet. Bland annat återfinns en av de rikaste guckuskolokalerna i länet inom området. Den artrika växtligheten är framför allt knuten till de fukt- och källstråk som finns i liden. Delar av området består av urskogsartad blandskog. Skogen i den sydöstra delen är däremot luckhuggen och består i vissa delar av yngre skog.

Grubbheden ligger på Stöttingfjället. I området finns utbildade moräner som korsas av drumliner vilket indikerar ett komplicerat och ovanligt händelseförlopp. Grubbheden är ett pedagogiskt intressant område med former som bildats tvär och längs med inlandsisens rörelseriktning.

Nordväst om Lycksele tätort, främst inom Storumans kommun, ligger Krokmyran och Rörmyran som är ett mosaikartat kärrkomplex med allt ifrån öppna strukturerade kärrytor till tätt slutna sumpskogar. En stor andel utgörs av skogskärr, vilka ofta har sträng- och flarkstrukturer.

Området är en mosaikartad, uppsplittrad våtmark som grupperar sig kring en bäck och ett sjösystem nära Vormträsk. Långtjärnen är en orörd, välutbildad och viktig representativ myr med fina vattendragssystem.

Vindelälven är den sydligaste av landets fyra outbyggda fjällälvar. Älven rinner upp i Vindelfjällsområdet i gränstrakterna mellan Västerbottens och Norrbottens län och har ett omväxlande lopp med flera sjöar och ett stort antal forsar och sel. Vindelälven är ett framstående exempel på en väsentligen opåverkad storälv med särpräglade former av “sydlig” karaktär. Det är den enda återstående storälven som liknar de sydligare, nu utbyggda storälvarna och är därigenom ett nyckelområde för förståelsen av denna älvtyps ekologi och landskapsutveckling.

Rockträskheden kännetecknas av komplexa avlagringar av morän och isälvssediment som visar på en komplicerad avsmältning av inlandsisen. En ås uppträder söder om Rockträskheden. Öster om Rockträsket ligger morän med ett stort inslag av sediment i de översta lagrena.

Lycksamyra utgör ett mycket stort och mångformigt myr- och sumpskogsområde i dödisterräng, beläget 280–360 meter över havet. Området är övervägande plant och består av stora öppna myrar omväxlande med tallrismyrar, sumpbjörkskogar och storblockiga barrskogsklädda moränkullar.

Stöttingfjället är ett stort förfjällsområde med flera väldigt lite kulturpåverkade, granskogsklädda berg. Området sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning och är ett storkuperat högland, 400-700 meter över havet med långa lider och stora mellanliggande myrkomplex och sjöar. Stöttingfjället utgör det tredje största riksintresset för naturvård i kommunen. I stort sett finns alla regionens myrtyper representerade och många av våtmarkerna har mycket höga naturvärden.

Öreälven är en skogsälv och ett av landets bästa exempel på en kraftigt slingrande älv, ett så kallat meandrande vattendrag. Meandersträckorna, ravin- och terasslandskapen, strandvall- och drumlinsystemen samt de mycket aktiva fluviala processerna ger Öreälven ett mycket högt naturvärde. Älven har ett rikt insektsliv och flora och är även intressant ur fiskesynpunkt. Längs älven finns ett värdefullt odlingslandskap.

Området innehåller både isälvslagringar och spår efter isälvserosion. Åsen är typisk och välutbildad och innehåller flera dödisgropar. Torrdalen och slukrännorna visar på isälvens eroderade vattenflöde. I samband med isavsmältningen kanaliserades stora mängder av smältvatten ner mot de lågpartier där Mejvanbäcken rinner idag. Dessa vattenflöden, som huvudsakligen pågick under istiden, gav upphov till ansamlingar av stora mängder isälvsmaterial.

Mitt emellan kommunerna Lycksele och Malå ligger ett område, rikt på drumliniseringar med två tydliga system som sträcker sig från nordväst. Det ena systemet utgörs av drumliner från nordväst överlagrade av ett yngre system med oftast mindre former från nordväst. De båda systemen utgör antingen olika generationer eller återspeglar en rörelsevridning hos samma is.