Jordbruk

Ett levande jordbruk tryggar Sveriges livsmedelsproduktion såväl lokalt som regionalt och nationellt. Jordbruket bidrar vidare till ett öppet landskap samt kulturella och biologiska värden.

Ett av människans mest grundläggande behov är tillgången till livsmedel. De globala klimatförändringarna medför att förutsättningarna för livsmedelsproduktionen i världen förändras i snabb takt. Vi behöver därför dra vårt stå till stacken för en global och hållbar livsmedelsförsörjning, bland annat genom att producera en större andel av vår egen mat.

Det finns goda förutsättningar att lyckas med det då livsmedelsproduktionen i kommunen kan ske med förhållandevis låg miljö- och klimatbelastning. Här finns gott om vatten, frisk luft, grön energi, bördig jordbruksmark, en rik natur och skog med renbeten och riklig tillgång till bär, svamp, vilda djur och fisk.

Lycksele är i stor utsträckning täckt av skog men längs älvdalar och åar, och även i skogslandskapet bryts skogen upp och kulturlandskapet öppnar sig med åkrar, ängar och jordbrukets ladugårdar och lador. De öppna landskapen bidrar till den biologiska mångfalden. I Västerbotten hotas den biologiska mångfalden av att jordbruksmark läggs ned.

Det finns goda möjligheter till en ökad och hållbar produktion av livsmedel i Lycksele och det är en förutsättning för att livskraftiga ekosystem och mark- och vattenresurser bevaras. Men andelen åkermark är liten och utgör bara 1,2 procent av länets markareal, jämfört med 7 procent för riket. Enligt svensk lag är jordbruksmark en tillgång som ska skyddas (3 kap. 4§ miljöbalken).

 

 

I den nationella livsmedelsstrategin tydliggöras att regeringen anser att trenden med minskande produktion i Sverige behöver vändas.      I den försvarspolitiska inriktningen för 2016 – 2020 konstaterar regeringen att det säkerhetspolitiska läget i Europa har försämrats och att planeringen för totalförsvaret ska återupptas. I propositionen Totalförsvar 2020 – 2025 lyfts vikten av en trygg livsmedelsförsörjning med en fungerande inhemsk jordbruks- och livsmedelsproduktion. Ungefär hälften av maten vi äter i Sverige importeras till ett värde av nära 100 miljarder kronor årligen.

Den enda jordbruksprodukten som jordbruket i Västerbotten producerar mer av än vi konsumerar är mejeriprodukter. Den totala konsumtionen av nöt- och griskött är tre gånger så stor som produktionen i länet. Grönsaksproduktionen är mycket låg. I en krissituation utgår man från näringsvärdet på den producerade maten. Enligt en undersökning av det som produceras i Norrbotten och Västerbotten produceras mat som motsvarar 900 kilokalorier per person och dag vilket är mindre än hälften av dagsbehovet.

Det finns dock målkonflikter mellan livsmedelsproduktion å ena sidan och exploatering och utbyggnad av allmänna och enskilda intressen å andra sidan. Livsmedel är en grundläggande resurs som behöver finnas i händelse av krig eller annan fredstida kris. Det tar många år att skapa en bra jordbruksmark och därför behöver den odlade marken skyddas från exploatering. Likaså behöver den skyddas från risken att förorenas eller på annat sätt göras obrukbar. Att värna den odlade marken säkerställer fortsatta produktionsmöjligheter och att skapade värden inte skadas.

Kommunerna har inte så stora möjligheter att direkt påverka jordbruksnäringens utveckling, men har genom sitt så kallade planmonopol relativt stora möjligheter att påverka näringens faktiska produktionsförutsättningar, det vill säga att värna jordbruksmarkens olika värden i den fysiska planeringen. Jordbruksmarkens värden ska då väga tungt.

Mark som brukas eller betas ska betraktas som brukningsvärd och får ej bebyggas annat än i undantagsfall om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen. Väsentliga samhällsintressen kan exempelvis handla om större exploateringar kopplade till bostadsbebyggelse, industri, infrastruktur, tekniska försörjningssystem, rekreationsintressen, eller exploateringar som kan hjälpa till att nå miljömålen.

Även jordbruksmark som inte brukas idag ska betraktas som brukningsvärd och undantas från bebyggelse. Små arealer med mark som ligger avsides och isolerat från annan jordbruksmark kan i vissa fall klassas som inte brukningsvärd. Mark som inte brukats under en lång tid och som till hög grad har vuxit igen kan bedömas som inte brukningsvärd. Beviljande av lov ska i sådana fall föregås av utredning av jordbruksmarkens brukningsvärde samt möjligheten att bygga på annan mark i området.

I handläggning och bedömning om jordbruksmarks brukningsvärde ska hänsyn tas till om markens läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar gör att den lämpar sig för jordbruksproduktion. Om det handlar om en markyta som ligger avskild från annan jordbruksmark, är omgiven av bebyggelse eller skog, som är omsluten av barriärer i form av till exempel vägar eller på andra sätt bedöms vara svår att bruka på ett rationellt sätt kan den komma att bedömas som icke brukningsvärd. Om marken förefalls svår att bruka på ändamålsenligt sätt och därmed inte är av brukningsvärde kan en åtgärd som inte hindrar någon annan jordbruksmark från att brukas rationellt genomföras.

Att anlägga koloniområden med odlingslotter på jordbruksmark eller att komplettera befintlig bebyggelse med enstaka ytterligare byggnad ska kunna tillåtas. Det betyder till exempel att befintliga jordbruksverksamheter kan uppföra enstaka kompletteringsbyggnader.

Bebyggelse i anslutning till jordbruksmark uppmuntras för att möjliggöra för brukande av mark som inte brukas i dagsläget. Lokaliseringen ska då verka stärkande för de befintliga bystrukturerna och vara samhällsekonomiskt bärande utan att äventyra möjligheten att bedriva jordbruk. Denna typ av bebyggelse får inte heller äventyra möjligheten att på ett ändamålsenligt sätt bruka den jordbruksmark byggnaden ligger intill. För att bevara det öppna landskapet och för att ge möjligheter till odling av vall eller andra grödor i framtiden kan energigrödor odlas på mark som idag inte brukas.