Boendesegregation

Lycksele kommun består främst av villor och lägenhetshus. Lägenhetshus finns främst inom tätorten men också i viss utsträckning inom noderna. Priserna för att köpa ett boende är ungefär samma som resterande av Västerbottens inlandskommuner. Jämfört med Västerbottens kustkommuner och kommuner i södra Sverige är prislappen relativt låg. Det möjliggör för en större grupp att köpa ett boende där valmöjligheterna blir större för en större grupp. Dock kvarstår de som inte har de ekonomiska medlen för att köpa sig ett eget boende. För dessa finns hyreslägenheter alternativt villor på landsbygden, vilket å andra sidan förutsätter körkort. Inom Lycksele tätort finns lägenhetshus främst centralt i tätorten. Stor del av kommunens planering utgår från att många har tillgång till en egen villa med möjligheter till egen trädgård, egen skoter och så vidare. Möjligheterna för de som bor i lägenheter är därför mer begränsade med få gemensamhetsplatser samt få möjligheter till odling, skoterparkering etcetera. Utöver detta, i en kommun som till ytan är stor men med en förhållandevis liten befolkning finns utmaningar kring service, framkomlighet och tillgänglighet för de som inte bor centralt vilket kan bidra till att alla inte har möjlighet att bo där de vill.

Ekonomiskt svaga grupper betraktas i regel vara äldre, ensamstående med barn samt ensamstående utan barn, i huvudsak unga vuxna. I Lycksele finns en tydlig skillnad i disponibel inkomst vad gäller ensamstående i relation till övriga hushåll. Synligast är detta för ensamstående utan barn.

Översiktsplanen från 2006 tar inte upp bostadssegregation och det finns inte något utpekat mål att arbeta efter detta. Frågor kring hälsa som kan komma att kopplas till boendesegregation nämns sporadiskt. I bostadsförsörjningsprogrammet (2019–2022) står det att kommunen ska sträva efter att bygga ett samhälle som ger möjligheter för alla att bo och verka inom kommunen och ge utslagna människor möjligheter att komma in i samhällets gemenskap. Det står också att det befintliga bostadsbeståndet ska tillgänglighetsanpassas och att boendesituationen för särskilda grupper ska förbättras.  

Gemensamhetsytor kan skapa förutsättningar för grupper som inte har tillgång till egen tomt att kunna ta del av samma saker så som odlingslotter, vistelseplatser utomhus samt tillgång till sådant som annars kan vara förbehållet de med en egen villa så som större lokaler, gästrum och gemensam plats för en skoter.

I nuläget finns det inga ställningstaganden kring att jobba med segregation och integration i den fysiska miljön.

För att minska boendesegregation krävs blandad bebyggelse, det vill säga att varje område ska ha ett utbud av varierande boendeformer. På så sätt möjliggör man för att personer med blandad ekonomi kan bo på samma områden. Utöver det krävs det att man skapar möjligheter så att man oavsett ekonomisk bakgrund kan ta del av sociala värden så som utrymmen för möten, för aktivitet och för möjligheter att vistas i naturen. Genom att säkerställa att det på områden där det finns lägenhetshus inom lämpligt avstånd finns tillgång till grönområden och gemensamhetsytor säkerställer man att befolkningen får ta del av samma saker oavsett var man bor och vilken ekonomi man har. Planen tar främst hänsyn till detta genom att prioritera blandbebyggelse och närhet till natur- och friluftslivsområden.

Översiktsplanen tar hänsyn till boendesegregation genom att vid nybyggnation sträva efter blandbebyggelse. Vid nyproduktion och omvandling av bostäder ska kommunen sträva efter variation när det gäller upplåtelseformer, hustyper och lägenhetsstorlekar så att personer med olika förutsättningar och behov kan bo och trivas i samma bostadsområden. Flerbostadshus ska så långt det är möjligt förses med gemensamhetslokaler och en gemensam bostadsgård med goda vistelsevärden. Grönområden ska prioriteras nära skolor, förskolor och andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis äldreboenden vilket skapar möjligheter för alla, oavsett bakgrund att ta del av naturen.

Planen tar avstamp i universell utformning vilket innebär att all fysisk planering ska utgå från att miljöerna ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning, en förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på lika villkor som andra.